tjabba, tjena, hallå!
Här sitter jag som en fluga utan ben och tänker att jag ska inflika er (och åberopa er mest "tycka synd om henne"-sida) i min helvetiska hemresa som igår pågick i den behagliga längden av 6 timmar.
Efter att ha varit på pumptömning på lördags kvällen visste jag att hemresan på söndagen skulle bli ett kraftprov som krävde sin grövsta karl, speciellt när liv var med som bagage. "Men ta det lugnt ikväll då"-var det ngn som kvittrade på lördagskvällen, och det lät ju som ett moget förslag men jag menade mer på att om jag nu skulle behöva sitta på ett kokhett tåg i 3 timmar så skulle jag iallafall göra det ordentligt bakfull. Kan ångra detta i med den färdigskrivna prosan i hand. Söndagen startade med väckning av tom jones, frukost på allt som skulle slängas i kylen (blev en fattigmans buffé) sedan bar det av mot tågstationen. Körrigt skoskav inkluderat. Här är det fortfarande otäckt behagligt i berättelsen om min resa hem. Efter cirkus 20 min kommer jag till Katrineholm, får vänta på nästa tåg i 40 minuter (riktiga väntetiden 30 min och den som är einstein har vid detta laget räknat ut att tåget var 10 min försenat.) 
Stressad och överhettat som en wokpanna steg jag till sist på tåget som skulle ta mig till Hallsberg, min plats i tåget var självklart vid fönstret där solen låg på. Där började jag ana oråd.
I Vårgårda av alla världens orter stannar tåget och tågvärden förklarar med den mest behagliga röst att det har blivit signalfel, vilket gör att vi inte får resa vidare förrän de fått klartecken från trafikledningen att det är lugnt och bara ett tekniskt fel. OK, tänker jag, "håll dig lugn nu hanna du kommer hinna med byten i hallsberg, det är ingen idé att bli förbannad." men ju längre tiden tickar iväg desto mer medveten blir jag över min egen lilla person. Det är cirkus 35 grader i kupén som endast är utrustad med den antika AC-versionen TD (Tvärdrag) och eftersom vi står stilla så fungerar inte ens det. Själv befinner jag mig mitt i vagnen i solgasset inknödd som en indier på marknadsresa brevid en man i batikfärgad t-shirt som luktar så mkt svett att det är konstigt att han inte klassas som hälsofara. Och som om inte detta vore nog så sitter i sätet framför en mamma med två små små barn vilka skriker som en 100 000 personers publik på rockkonsert. Detta plus bakfylla. Sa tyst till mig själv, "ja om jag kommer dör i förtid så är det nu."
Efter de längsta och varmaste 20 minutera i mitt liv, får jag plötsligt höra att tåget fått gröntljus att åka men att eftersom vi stått stilla i 20 minuter så har ett X2000 tåg kommit ikapp vilket betyder att vi måste släppa dem innan vi åker OCH att när vi sedan kommer att åka så har signalfelet bidragit till ett tekniskt fel på vårt lok vilket i sin tur innebär att vi bara kan åka i det givande 80 km/h istället för 120Km/h. "Åke thun ta mig hem" tänkte jag tyst för mig själv där jag satt. Men tro inte att man kan se klart i kalejdoskopet nu, nej då, eftersom vi är så försenade så har detta inneburit att det tåg som jag skulle byta till sen, kinnekulletåget (som är så very busy and important) inte har orkat vänta in oss som skulle med det utan åkt och nästa tåg går inte förrän 16.45 vilket innebär att moi, Hanna Marianne Öberg måste tillbringa hela två timmar i lodisarnas mecka, Hallsberg. Då brast det för mig, jag reste mig lugnt och sansat från min plats, gick in på toaletten och snodde en SJ tvål från tågets toalett i rent raseriutbrott. Vet inte alls vad som tog åt mig men jag kände att det var det värsta jag kunde göra det läget, sitter här nu och lovar mig själv och mitt samvete (som tidigare i mina barnår talade mig till sans när jag skulle sno ett 50 öres tuggumi från affären) att jag aldrig mer ska låta mig tappa kontrollen så mycket igen...ha ha.Men men vart var jag, svett, batik, samvete, ja just det, jo så kom jag iallafall tillslut fram till Hallsberg. Fick reda på att jag måste boka om min biljett, gör det, kvinnan i kassan säger att jag får gå in i returangen som ligger intill och äta mat (som plåster på såret) kalas tänker jag tills jag kommer in och inser att menyn består av kött, kött, kött, kött och kött. Otacksamma hanna tänker du, men föreställ dig då att du är 180 grader kokhet inombords, har precis sett ditt livs revy pasera och törstar som 20 kameler i öknen, inte är man man sugen på att hugga in i gris då. Jag gjorde en deal med servitörern om tre drickor istället för mat och hon gav med sig efter mitt utlägg och tillkryddning av historia om att "jag missar min mormors födelsedagsfirande pågrund av all försening". Vet inte varför jag sa det sista men det skiter jag i jag blev ju 3 Trocaderos rikare=Hanna på topphumör.
Sedan var det bara att sätta sig på närmsta bänk, ärrad av all alkisar som suttit på den, och chilla och försöka gå ned i varv ytterligare en gång eftersom jag brusade upp en gång till när jag fick se att det kinnekulletåg jag skulle åka med kom redan efter en halvtimme. Ibland tror jag att jag placerades på denna jord för att roa, se hur mycket tid det egentligen ingår i begreppet "väntetid" och att bidra med pantflaskor till den lokala lodisen. Funderar starkt på att sadla om och bli någon annan.
Men men tillsist befann jag mig iallafall ombord på det tåg som skulle ta mig hem till metropolen och det välfyllda kylskåpet som under resans gång låg som en hägring i tågvagnen och jag kom hem. Så här sitter jag nu och sprider min berättelse vidare, omplåstrad, mätt och kritvit.

Mos och sej
vilken grej
hannan.

Just d ja: Dagens Kaka
Sockerringar


En kaksort som liksom knyter ihop min hemresa. helvetiskt jobbiga att gör tills man väl skjuter in dem i ugnen, då vet man hur mycket smaklökarna kommer att dansa.