Idag har jag kommit till insikt. Insikten jag kommit till är följande: Hanna saknar hästarna.
Ja jag kom på det för två timmar sedan när jag stod där i kassan på Ica Strömmen och kastade ett öga mot tidningshyllan. Vad fick jag se om inte "Min häst," och genast kom det över mig. Sentimental och nostalgisk stod jag där i kassan hållandes en påse morötter, en liter bananfil och en påse bröd och fick flashbacks samtidigt som jag inte kunde undgå att bli lite irriterad över mig mesighet och bristande förmåga att ta tag i mitt liv lite ibland. 
Innan jag flyttade till nrkpg, för sisådär 2 år sedan hade jag lovat mig själv att när jag väl slagit mig till ro så skulle jag leta upp en totto väl värd sin vikt i morötter som skulle få äran att släpa runt på mig. MEN som många andra av mina projekt så lades det tydligen helt utan min vetskap på hyllan. Tills det idag rent symboliskt slog mig likt kyrkklockan i källby kyrka. 
Därför tänker jag dedikera detta inlägg helt till våra fantastiska fyrhovade kreatur som fått släpat runt på oss människor i århundraden, det är de värda!

Jag tänker inte gå in på evolutionära fakta kring detta djur, helt ointressant. Jag skiter i hur de kom till. Bra skit blev det iallafall. 
Nä jag tänker att jag bjuder på en kavalkad av de hästskrakar som fått äran att ha mig på ryggen. Vi tar det från början.
1986, även kallat "the golden year," kommer Marianne Öberg a ka Farmor till den geniala insikten om att hennes första barnbarn (det vill säga moi) naturligtvis ska ha en ponny att terrorisera när hon växer upp. Hon gör slag i saken och köper den lilla fuxfärgade shetlandsponnyn Mina, föga anade hon vad hon gav sig in på. Vad hon, ja hela släkten, fick dras med var en hungrig, ENVIS och sjukt lat utställningchampion som inte gjorde mer än vad hon kom undan med. Mina kom aldrig när man ropade på henne,levde efter "allt går att äta"-filosofin och slukade också allt som fanns inom räckhåll och var ofta en "pain in the ass." Men vilken ponny!
Jag kan inte annat än att hylla denna lilla tunna på fyra ben,(den kroppsform hon oftast hade pga av hennes matintag, trots diverse olika dieter genom åren) dels för att hon passade mig som handen i handsken, hon hade attityd. Sket i allt vad jag sa till henne att göra och hade precis så soft inställning till livet som jag önskar att jag hade lite mer av. Så när jag kolavippar och går vidare till nästa liv, då tänker jag vara en överviktig shetlandsponny med attitydsproblem.
Mina var naturligtvis inte själv i stallet, när jag växte upp fick också trygga Ponte och den lite smått galna men söta Bossa sin beskärda del av kvalitetstid med hanna. Till deras stora förtret?!
   
Jag körde därefter vidare på hästspåret eftersom jag redan sedan den dagen jag föddes, var självskriven hos Lidköpings Ridklubb, LRK. Där blev jag kvar i 10 år, från att jag typ kunde stå under magen på B-ponnyerna (minsta klassningen av ponnys typ 120 i mankhöjd) till att jag kunde göra baklängeskullebytta från enorme Kanel.
Vill ni fördjupa er mer i de stackars krakarna som år efter år troget lär hästtokiga småtjejjer att sitta damsadel, göra skänkelvikningar och galoppombyten kan titta här. 
Klicka gärna på "våra hästar" som finns till väntster i meny raden och kasta gärna ett öga eller två på: under "Ponnys" Bob Hayle, favoritponnyn gick som ett spjut, kändes som en kamel när man red på honom men hoppade hinder som en gud. Och ägna sedan en minut eller två åt Othello som finns under "Hästar" rubriken.
Där har ni hästen som var en bidragande orsak till att mitt högra pekfinger är vanskapt och fungerar dåligt i kallt väder. Men Othello lärde mig också en sak om mig själv som jag inte visste. Jag handlar extremt tvivelaktikt i chock. Hanna Öberg red i en timme med ett finger som behövdes sys. Efter att först inte sagt till någon att hon blivit biten, gått in på toa och varit nye McGyver i tio min och gjort ett förband av tvinnat toapapper. Tillslut surrat pappret runt fingret för att stoppa det enorma blodflödet, jag efter denna incident vet med mig att ett bett i fingret skapar.
Inte helt oväntat att jag inte ska bli sjuksyrra. 

Sedan efter tio år slutade jag att rida på ridskolan, till pappas stora glädje eftersom det var han som betalade terminsavgiften, och började rida på Biggen, Los Biggos, matvraket, Peter Antonie, ja kärt hästskrälle har många namn. Och om Mina som jag tidigar nämnde var hungrig så var det inget mot vad detta matvraket var!han kunde helt spontant när vi var i skogen och galopperade tvärstanna för att äta någon schysst grästuva eller buske som han spanat in. Men han hade kvaliteer han med som alla kusar som korsat min väg. Jag tycks ha fått lära känna alla coola hästar eller också är det jag som hittat dem. Doon efter person brukar man ju säga, och det stämmer in i mitt fall, fast det är hästar jag pratar om och inte saker....ja ni fattar....
Så alla goingar som släpat runt på lilla mig, jag tackar er från botten av mitt hjärta!

det jag gillar mäst
är en häst!
 
ha det gött!
hanny!


Ps, en fråga jag ställt mig under alla mina verksamma år i sadeln, varför har alla hästar så in i helvete töntiga namn som typ ska låta coola men inte gör det? typ "Gun Point"-Ponte, "Bossanova"-Bossa, "BIg Run"-Biggen?
Varför kan de inte heta lite roligare saker som "Kalsongjocke," eller som mickans katt "Kapten Mojjo?" mycket fränare!
Öppet för vem som helst att ge svar på denna gåta...Ds.