..är vad det börjar bli av detta nu. Bloggandet börjar bli lite av en vana,gillar´t inte alls men vad gör man när livet helt enkelt har börjat röra på sig och mina dagar numer inte bara innefattas av innehållslöst tidsfördriv. Detta göra att jag nu måste vidta vissa åtegärder och bryta den tradition jag tidigare haft med att uppdatera bloggen lika ofta som färgen på huset flagnar. Men för att ta dagen för början.

Vaknade 07.15 av att jag känner att jag har någonslags andnöd.
Hinner tänka tanken "Hjälp nu dör jag utan att få se om jag egentligen är ett geni på att sticka som jag misstänker att jag är" innan jag inser att det bara är min värmepåse. Eftersom jag konstant i 3 veckors tid har frusit så har min rispåse blivit min kropps McGyver. En räddare i nöden alltså. Och passande nog hade jag nog igår kväll utan min vetskap somnat med den vilket då bidrog till att den när jag vaknade hade övergått till att vara varm och skön till kallsinnig mördare. Om man ska tro min sömndruckna hjärna.
Redan då slog det mig lite smått att dagen kunde börjat bättre och att jag kanske skulle satsa på att hastigt insjukna  och tillbringa några timmar extra i sängen. Men eftersom jag har nyckeln till lokalen vi ska vara, fick jag mot mitt bättre vetande hasa mig upp ur säng och masa mig ut i kylan.

Och dagen kunde ha börjat bättre, igen.
När jag kommer fram och Emily möter upp får dörren in till lokalen för sig att "Nej, nu skiter jag i det här och drar till Hawaii..." eller ja. Iallafall, den tjurar som värsta sjuåringen och vägrar att ge med sig.
Efter 20 min får vi panik och går till vår Ateljé där vi förvarar alla grejjer för att få tag i vår lärare som förövrigt sitter inkurrad och myser som bara han kan på en föreläsning. Störtpinsamt.
Men men är det kris så är det, och min lärare är av sorten "from som ett lamm" och sa att dörren gjort så vid ett tidigare tillfälle och lösningen då var att lyfta upp dörren samtidigt som man m en tång vrider nycklen runt.
Sagt och gjort så stod jag och Emily där en stund senare och följde instruktionerna vi fått tidigare till punkt och pricka. Ahh tjäna banäna vad bra det gick...INTE...Det hela slutade med att nyckeln, trots våra stora ansträngningar om att inte anstränga den gick av...HELVETE!
En tanke om att gå och dränka sig i strömmen som flöt passande på en armlängds avstånd slog oss bägge innan vi tog oss i kragen och insåg att om vi tog självmord nu skulle säkert gud tycka att vi var patetiska och själviska och vägra släppa in oss i pärleporten. Så det fick räcka med att vi fick sjunga om den istället på väg tillbaka till vår lärare som trots det tråkiga beskedet tog det med en klackspark och uttryckte något liknande: "Det löser sig" som kärringen sa och sket i vasken.
Historien slutar dock lyckligt m att läraren rinde fastighetsbolaget som i sin tur skickade två låssmeder. "Piece of cake" sa den ene, "bra gjort" sa den andre. "Tackar, vi gjorde vårt bästa" sa de två stelfrusna kandidatstudenterna.

Sedan var det bara att kavla upp ärmarna och ta igen förlorad tid.
Men dagen bjöd på lite bra iallafall. För när jag stod där på 3 meters höjd på en ranglig stege och skruvade ringer telefonen. "Jag hoppas jag inte stör"
"Nej nej, jag gör inget som inte en man klarar" (ångrade det lika fort som jag sa det...)
"Ha ha, den var bra" sa kvinnan i luren. Kvinnan förklarade sedan vidare att hon fringde från kanal lokal (en lokal tv kanal..typ) som frågade om de kunde komma och hänga med oss på lördag och intervjua folk som kommer att vara där och någon av oss arrangörer själva. "Givetvis" sa jag utan och blicka. Så nu ska man gå och bli lokalkändis...inte.

Ja det var det, som ni ser det har hänt alldeles för mycket på en dag för att inte skriva om det...
Nä nu ska jag ta en dusch, jag är lite gråhårig som den framtida tant jag kommer bli så det är bäst att försöka gå tillbaka till mitt vanliga jag.
tills dess:
Stoppa inte fingrarna i kakburken!

häna banäna.