tänk dig en mix mellan Bridget Jones/David Brent och med en touch av Jake från tv serien Couplings (som förövrigt har världens bästa soundtrack) så kanske du kan komma i närheten av vad som skulle kunna bli min enkla skepnad.
Jag har idag nämligen än en gång fått det dementerat för mig att jag ständigt borde befinna mig i en sele likt den föräldrar sätter på sina barn när de ska hålla ordning på dem. För jag är en fara för mig själv, kanske inte rent fysiskt sett men absolut på det psykiska planet. Medan andra kämpar med att hitta meningen med livet, figurerar i mitt huvud snarare frågeställningar om varför jag hela tiden envisas med att försätta mig i pinsamma situationer.

Allt började med att Hanna med det alkoholflörtande efternamnet vid tio i fem traskar hem från skolan. Hon tänker, nä idag ska jag ta tag i mitt liv ( en fras som förövrigt har börjat anta en klichéartad form i mitt liv pga dagliga yttringar) och gå och träna. Sagt och gjort, hem tokpacka ned kläder, och halvjogga ned för trapporna. Möter kurtan (min fantastike granne som har en förkärlek till allt som har med åttitals ballader att göra) som lite skämtsamt försöker med ett "DIG var det lääängeesedan man såg, trodde ett tag att det hade hänt något." Sötnöt tänker jag tyst för mig själv innan jag tackar för omtanken och säger samtidigt att jag varken har dött eller möglat ikapp med grönsakerna i kylskåpet utan varit på hemmaplan för lov. Ännu mer stress, låser kramp och panikartat upp cykeln och sänder en bön om att ingen polis ska vara ute på stan då det är mörkt och att jag inte har något lyse på cykeln. Är mer hardcore så. 
Kommer fram till gymmet, joggar lite spänstigt upp för trapporna i vetskapen om alla nyårslöften har börjat dra igång vilket betyder ungefär lika mycket folk som ullareds kön.
 Och det är just momentet när hanna ska ta sig över den handikappsanpassade tröskeln som det händer.
Hon faller framåt stupa. Jajjemän, som det skickligaste bungyjumpare hon är faller hon PLADASK i gymmets entré.
Och det värsta med allt var att det blev så där otäckt tyst som bara en begravning kan frambringa, jag hade kunnat ta skratt eftersom man med humor kan komma undan allt. Men inte nu, närå, nu ska alla stå tysta och därmed sätta guldramen runt verket som jag pågrund av mina fötters totala osynk lyckats åstakomma.
Till sist var det ett flertal som kände att de ville bräcka den berlinmursliknande tystnad som infunnit sig genom orden; "tur att du är ung."
Tack för det televerket. Medmänsklighet när den är som allra finast.
Så där stod jag med byxorna nere med ett korallrött skimmer över min nuna och bara småflinade till svar.
Men det bjuder jag på, för vad vore världen utan mina pinsamheter. Bra mycket lugnare kanske.

klart slut
varulstjut

hanoba.