Idag har jag haft chansen att dö minst tre gånger. Eller ja, jag har råkat ut för tre händelser som  visat mig att jag nog fan lever och är verklig ändå. Inte bara en illusion som jag ibland, när jag blir lätt vardagsfilosofisk, intalar mig själv vara.
Idag fick vi 1 av de 3 bilar som jobbet beställt. Den skulle  i sin tur levereras till kåren på Chalmers, de ska nämligen använda den i reklamsyfte för vår räkning. 
Min chef kommer inflåsandes i fikarummet och nästan skriker fram att nu är det brått eftersom vi ska lämna bilen om 15 min och vi har inte hämtat den ännu. "Du, kommer med mig" slängde hon hafsigt ur sig till mig, "jag släpper av dig på lackeringen så får du köra bilen in till stan." "Piece of as, det ska man väl kunna greja" tänkte jag.
Det var bara en liten petitess isammahanget som jag glömde göra min egen person påmind om, jag har aldrig har kört i Götet förut, så resan hem kan ni kanske räkna ut själva hur den gick. 

Aja, väl tillbaka på kontoret hämtade jag upp min chef och en annan kollega. Jag och chefen hamnade i den nya bilen, till mitt stora förtret visade det sig. Chefen är inte bara smart, vältalig och allmänt trevlig- hon kör som en mix mellan kids on crack och Colin McRae. 
Att tillägga i sammahanget är att hon "aldrig hade åkt i en sån här söt bil" vilket innebar att hon gav sig på inställningarna på sätet, kollade alla "gulliga detaljer" och reglerade värmen. och detta allt på samma gång. 
Det här med att kvinnor kan göra flera saker samtidigt, vem i slottskogen var det som kom på det?En idiot förmodligen.

Efter avslutat möte m chalmers var det dax för mig och min kollega att ta chefens bil och glida tillbaka till kontoret.
Det blev en "När katten är borta dansar råttorna på bordet"-situation. Bland annat åkte vi förbi götaplatsen och poseidon där en grupp om ca 52 japaner (dresscode:svart kostym, vit skjorta och röd slips) exponerade den stackars statyn likt jenna jameson med sina kameror. Då får min galenpanna till kollega för sig att han ska ge dem ett fint minne från sverige. Han tutar och trycker på spolarvätskan och vindrutetorkarna för att påkalla deras uppmärksamhet, sen sätter han igång och kör "Silviavinken," ni vet kupad hand och rullande handrörelse. Jag såg inte så mycket av deras reaktion, jag var för upptagen med att lukta på gummimattan men jag tror de gillade det. Han sa att de log iallafall.
Det finns allt lite av en Bridget Jones i honom. Han tänker inte först, han hinner inte ens få ett infall, han gör det bara av ren reflex.

Nåväl idag höll jag alltså på och dö, tre gånger.
Så här i efterhand vet jag inte vad som var det  värsta sättet att dö av , genom krock, för att man skäms eller av ett skrattanfall. Det lämnar jag åt er.

Snipp snapp snorum//
hännie.