Mina praliner!

Här sitter jag och känner mig en smula osäker på min person. Det var meningen med att jag redan igår skulle in och vaccinera mig inför min och den katschigas mytomspunna resa till kryddornas förlorade land. Men, nu blev det inte så pga att väntrummet var ett slagfält av lemmar och hostattracker. Hon i receptionen förklarade med en mekanisk ton att jag skulle återvända dagen efter eftersom måndagen var första dagen för vaccinationen av svininfluensan. Och jag kände att jag skulle lyda.
Så idag är det nya tag. Tråkigt är dock att jag var så inställd på att göra det igår och nu fick jag tid att grubbla. Och det är aldrig positivt när det kommer till mig. Det har resulterat i att jag sitter här med samma känsla i magen som jag fick i 4 :an när man skulle in till syster Berit och man hette Öberg i efternamn och alla ens klasskompisar kom ut och grinade.


En annan rolig sak. Källby. Hur stort är det egentligen? 2-3000 pers? Så sitter vi på fikat. Jag drar något (förmodligen urtråkigt) skämt om mitt sommarvick på dafgårds, och vad händer? Den nyanställda utsbrister ett "va har du jobbat på dafgårds? det har min man också, han kommer ifrån källby. Och hans föräldrar bor där så jag är där jämt."
Herregud säger jag bara, där fann jag mig själv sittandes mellan praktikanten från götene och hon som gör källby på helgerna.

Sjukt.


Ni vet vem ni önskar lycka till idag/
h.