GP.


Det är fint ändå. Mitt i det kaotiska snö-Sverige finner människorna varann.
Helgen betedde sig som en toka. Det flödade i bärs, snö och gemenskap. 

Min andra familj lyckades att dra på semester innan allt kaos.
På lördagen insåg jag att jag hade två val, antingen skotta åtabara !#%¤* eller bli insnöad, dö och bli uppäten av silverfiskar.
Jag valde det första alternativet.
Så jag skottade. Och skottade. Och skottade. Och precis när jag var så där trött att jag bara ville göra ett vrålande så stack granngubben upp huvudet ovanför snöhögen stor som berlinmuren och sa "det här är bättre än att gå på disco!"
Goding.
Och sedan kom grannkarln mitt emot och deklarerade att det är bara att ta i, svära och spotta så blir det bra.
"Ut med det bara."
"Är det det som gjort er karlar så framgångsrika på skottarplanen?" frågade jag undrande.
"Precis. Det och att det är en chans till att få vara sig själv för en stund."

Så där stod jag med karlarna och svor och spottade och betedde mig. Befriande på någotvis.

Det som slog mig mest dock var att det inte var en enda fru/sambo/partner som var med ute och skottade.
Utom grannkärringen som kom ut och undrade om snön verkligen var tvunget att ligga "just där eftersom det ser så fult ut om man kommer från gatan."
"Du håller mun" kontrade hennes man snabbt.


Ni vet vem ni/

H.